Den släthåriga foxterriern är en liten frisk och sund hund. Den är aktiv och älskar sin familj. Mankhöjden bör inte överstiga 40 cm och vikten ligger runt 8,5 kilo. Vikten kan dock variera ganska mycket, beroende på storlek och kön.

Det är en hund som från början framavlades för att vara en estetiskt tilltalande grythund. Med grythund menas en hund som går ner i rävens eller grävlingens gryt och arbetar för att köra ut räven eller grävlingen. Detta arbete kräver, att hunden använder sin hjärna, och det är tro-ligtvis därför som den släthåriga foxterriern är en mycket intelligent liten hund.

Enligt standarden ska vit färg överväga, men övrigt spelar teckningen ingen roll. Vit och svart, vit och brun(röd) och helt vit är de färger som förekommer. Att vitt skall övervõga, beror på att man lättare skall kunna skilja den från räven under jakt. Den släthåriga foxterriern är en av de terrierraser som funnits längst i Sverige. Rasen kom hit från ursprungslandet England redan i slutet på 1800- talet. I England visades den på utställningar redan runt 1860!

I dagsläget används den släthåriga foxterriern mest som sällskapshund. Det finns några få linjer som fortfarande används som grythundar. Tyvärr har rasen tappat mark sedan rävskabben kom hit, då  många ansåg att släthårsfoxterriern endast dög för grytjakt på räv eller grävling. Numera har man dock sett fler och fler använda släthårsfoxen till även annan jakt. Du som inte vill ha en jakthund behöver inte bekymra dig mycket om jaktanlagen om du bara lär din hund lyda ordentligt.

Den släthåriga fox-terriern kräver redan från första stund, hos sina nya ägare, få klart för sig vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet. Då rasen kan variera mycket från individ till individ måste man inrikta lydnadsträningen efter varje hunds behov. Lär du din hund vanlig vardagslydnad, t.ex. gå ordentligt i kopplet, inte skälla på allt och alla, så får du en jättetrevlig kompis. Men låter du en släthårsfox få göra som den vill kan det mycket väl sluta med att du får stora problem.

Släthårsfoxen behöver minimal pälsskötsel och veterinärbesöken är få. Rasen fäller, och gör det ganska rejält c:a två gånger om året, men borstar man då sin hund så  går fällningen fort över. Sjukdomar förekommer sporadiskt, t.ex. knä- ledsfel, vissa hjärtfel, men det är inte något stort rasproblem. Rasen går utmärkt ihop med andra hundar, både små och stora. Dock har de en tendens att bli svartsjuka inbördes, dvs om man har mer än en foxterrier, får man vara noga med att inte göra skillnad.

Med barn fungerar släthårsfoxen utmärkt. Detta under förutsättning att både barn och hund får lära sig umgås på rätt sätt. En foxterrier som lärt sig umgås med barn älskar barn resten av sitt liv. Släthårsfoxen är en ras som brukar bli mycket gammal. Många hundar har blivit över 14 år gamla, och då har de varit friska med endast smärre åkommor som t.ex. nedsatt hörsel och dylikt. Vad gäller val av kön på sin valp, så slipper man löptiderna (c:a var 8 mån) vid val av hane, hanhunden blir lite större och kan ibland behöva en bestämdare hand, framförallt under puberteten (c:a12-24 mån).

Rasbeskrivning
Hemland:
England

Bakgrund/ ändamål:
Ursprungligen kallade man alla hundar av terriertyp och som användes till rävjakt för foxterrier (fox=räv).Släthårig foxterrier anses vara den yngsta av de två foxterrierraserna och den liksom den strävhåriga varianten användes ursprungligen till jakt på räv och andra skadedjur. Foxterrierns uppgift var främst att fungera som "rävsprängare" d v s att få ut räv som gått i gryt under jakten. I början fäste man inget eller ringa avseende vid hundens utseende såvitt den kunde fungera i jaktsammanhang. Den skulle emellertid vara tillräckligt mycket vit för att lätt skilja sig från räven. De två hårlagsvarianterna blandades inbördes till år 1876, då Engelska Kennelklubben började föra separata register för raserna.

Helhetsintryck:
Släthårig foxterrier är en rörlig och livlig hund med benstomme och kraft trots sitt lilla format, aldrig klumpig eller grov. Benen är varken för långa eller för korta. Den står som en kortryggad jakthäst, täckande mycket mark. Den är alert, har snabba rörelser, är uppmärksam, alltid i spänd förväntan, vänlig, arbetsvillig och orädd.

Huvud:
Skallen skall vara måttligt smal och flat, gradvis avsmalnande mot ögonen med ett litet men tydligt stop.
Kinderna får inte vara bulliga. Käkarna skall vara muskulösa och starka. Partiet under ögonen skall vara endast obetydligt urgröpt. Denna del av huvudet skall vara måttligt utmejslat, för att inte smalna i rät linje som en kil. Nosspegeln skall vara svart.

Ögon:
Ögonen skall vara mörka, små, ganska djupt liggande och så runda som möjligt. Uttrycket skall vara vaket och intelligent.

Öron:
Öronen skall vara små, V-formiga, måttligt tjocka och hänga framåt tätt intill kinderna, aldrig på sidan av huvudet. Örats vikning skall ligga ovanför hjässlinjen.

Bett:
Käkarna skall vara starka med ett komplett, regelbundet saxbett.

Hals:
Halsen skal vara torr, muskulös utan överflödigt halsskinn, av god längd och gradvis bli grövre mot skuldrorna.

Kropp:
Ryggen skall vara kort, plan och stark utan svaghet.
Bröstkorgen skall vara djup men inte bred med de främre revbenen måttligt välvda, de bakre långa. Ländpartiet skall vara kraftigt och mycket lätt välvt.

Fram- och bakben:
Skuldrorna skall vara långa, sluttande och väl tillbakalagda, skulderbladspetsarna skall vara smala och tydligt markerade vid manken. Frambenen skall vara absolut raka med helt igenom stark bensstomme. Fotleden skall vara obetydligt eller inte alls markerad.
Bakbenen skall vara starka och muskulösa. De får absolut inte vara underställda eller krumma.
Låren skall vara långa och kraftiga, knälederna välvinklade och hasen lågt ansatt.

Tassar:
Tassarna skall vara små, runda, kompakta med hårda, motståndskraftiga trampdynor, måttligt välvda tår.
Tassarna får varken vara inåt- eller utåtvridna.

Svans:
Den skall vara ganska högt ansatt och kraftig. Den skall bäras glatt men aldrig ringlad eller över ryggen..

Rörelser:
Fram- och bakben skall röra sig parallellt och rakt framåt. Armbågarna skall röra sig fritt, lodrätt vid sidan av kroppen. Knälederna får varken vara inåt- eller utåtvända och haslederna får inte sitta för tätt. Det mycket smidiga bakpartiet ger ett bra påskjut.

Päls:
Pälsen skall vara rak, åtliggande, slät, hård, tät och riklig. Buk och lårens undersidor måste vara behårade.

Färg:
Vitt skall dominera, helt vit, vit med tan eller svarta tecken. Brindle, röda eller leverfärgade tecken absolut inte önskvärt.

Vikt:
Hanhund: 7,2 - 8,1 kg
Tik: 6,8 - 7,1 kg

Fel:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till hundens förtjänster, helhetssintryck och konstitution.